Ett problem för många löpare är att hålla sig skadefri, ofta kanske man vill för mycket och gärna springer även om allt inte känns helt ok. Under min elitsatsning hade även jag problem med många skador, en orsak var att jag helt enkelt sprang för mycket på hårda underlag och lyssnade inte tillräckligt eftersom viljan var så stor att träna mer..  Ett sätt att komma ur den onda cirkeln var att åka mer skidor.
När jag började springa på en högre nivå, så kom jag ursprungligen från längdåkningen, med det hade jag byggt upp en otroligt bra grund att stå på, men när löpningen tog överhand blev belastningen för hög. När jag tappade en hel säsong 2007, funderade jag hur jag skulle bryta den onda cirkeln, svaret blev att gå tillbaka och åka mer skidor. Jag anmälde mig till Vasaloppet och gjorde mycket grundträning under vintern på längdskidor. Ett bra sätt att träna uthållighet och kondition utan att få samma höga beslastning som på löpning. Dessutom är det fantastiskt härlig träningsform, när vintern är som bäst! 2009 vann jag sedan Swiss-alpine. En del av den uthållighetsträningen grundlade jag under vintern med längdåkning.
Så passa på! Ut i spåret, träna på längdskidorna och lägg din grund till en bra start inför trailsäsongen 2016.
Vad gör du i helgen? Jag hoppas på några mil i skidspåret i Vålådalen :-)

Varför inte ge dig själv en kickstart, genom att boka personlig träning, eller hänga med på någon/några av mina aktivteter 2016.

God fortsättning!

Kanske det inte undgått någon, borde även själv vara så väl medveten, men insikten kommer varje gång - jag älskar verkligen fjällen! Stillheten, variationen, vidderna, luften... Lycka är att ha träffat en kille som vill vara där med mig. Här kan man "bara vara", springa, åka skidor, vandra, ta det lugnt, träna hårt eller något däremellan. I måndags gick vi en tur på turskidor med sovsäck, matsäck, chokladtermos och annan mat packad i ryggsäcken för en övernattning. Turen gick från Vålådalen till Lunndörren, 14 km - det kan ta några timmar när man tar det på turskidor i lagom takt, stannar och fikar och "bara är", desto närmare vi kommer mot Lunndörrstugan, desto blåsigare blir det, sista backen blir till slut en liten kamp mot blåsten och blåfrusna fingrar, ändå så härligt, framförallt att se stugan. Att nå sitt mål är alltid en form av njutning. Jag trodde förstås att eftermiddaen även skulle bjuda på en tur i Lunndörrspasset, men vädret ville annat och det blev istället att få upp värme i stugan, elda, värma frusna händer och sedan en fantastisk bastu med vinden vinande utanför knuten.