40-års kris?

När sommaren började hade jag inte så stora tankar om att ta på mig någon nummerlapp under säsongen, men man vet ju aldrig...
Visst blev jag sugen när jag såg första nyheten om "Ultravasan", att det vore häftigt att få uppleva, men med min träningsbakgrund kändes det inte relevant att jag skulle anmäla mig, då jag brukar ha lite högre mål än att "bara" ta sig i mål på ett lopp.
Efter min seger i Swiss-alpine 2009(det är fem år sedan nu), har jag ändå haft en längtan att testa på någon fler längre distans, men varken tiden, motivationen eller viljan har varit tillräckligt stor för att satsa på något sådant. Då jag i år som vanligt önskade Jonas lycka till på Swiss-alpine kände jag suget att själv få uppleva en stor utmaning igen och att kanske ändå testa detta historiska första vasaloppet ultra, då Jonas gav mig möjligheten, kunde jag inte tacka nej :-). Att bestämma sig för något sådant här bara 4-5 veckor innan loppet är förstås inte optimalt, jag kan inte säga att jag är rätt förberedd, men väldigt förväntansfull. Att även ha ett fjällmaraton i benen två veckor innan vet jag inte heller om det är klokt, men jag fick i alla fall ett bra långpass inför ultravasan, något som annars saknats inför den här stora utmaningen, och dena gång får målet vara att ta sig i mål på detta historiska lopp.

Men visst kan man fråga sig om det är något annat än 40-års kris då man plötsligt springer fjällmaraton(bestämmer sig precis innan loppet) och sedan ställer upp på 90 km ultravasan .-). Kan bara hoppas att det blir en någorlunda trevlig resa mellan Sälen och Mora.