Vemdalen Fjällmaraton

Idag har jag inget sug efter asfalt eller löparbana, nu föredrar jag trail, fjäll och bergslöpning. Kanske var sak har sin tid och tjusning. I helgen gick Finnkampen, jag  blev påmind att för 7 år sedan var jag med och la grunden för en svensk trippel, då var sekunderna viktiga. Då satsade jag på att bli så bra som möjligt på maraton, dit jag räknade asfaltsmaror, där tiderna kan jämföras, där man springer mästerskap och blir uttagen i friidrottslandslaget. Idag är tiderna inte lika viktiga, idag tävlar jag för upplevelsen, känslan, atmosfären och till sist endorfinerna att få gå i mål och tagit ut det man kunde just idag.

Lördagens fjällmara i Vemdalen:
45 km, 4.36. 1900 höjdmeter
Asfaltsmaraton
42 195 meter 2.30.39(personbästa) +- 50 höjdmeter

Att springa fjällmaraton mot att springa asfaltsmaraton.

Springer man ett fjällmaraton kan man räkna med at springa 43-46 km, metrarna är inte så viktiga, det är så mycket mer som spelar in, myrlöpning, fjälltoppar, sten, spänger, teknisk löpning, grusväg kanske lite asfalt, slalombacke, toppstuga, lera, blött, torrt... Att springa en vanlig" asfaltsmara med tider mellan 2.30-2.40(där jag mestadels höll mig), där det på sin höjd varit en backe som Västerbron, kanske lite gatsten som känns jobbig, men i övrigt inte så mycket överraskningar :-).

I lördags sprang jag Vemdalen Fjällmaraton, en jobbig, men rolig upplevelse och efteråt riktigt nöjd att både delta och stolt att få kliva högst upp på pallen. Nöjd över min egen vilja och fokus på upplevelse då jag ganska tidigt(efter ca 20 km) började känna krampkänning i sätesmusklerna, att då hela tiden måste lyfta benen, för den tekniska löpningen, mycket sten och svår teknisk löpni terräng, det tog ytterligare fäste i musklerna. När det sedan kom en slalombacke att "störta" nerför och sedan ta nästa upp, då var benen rätt möra sista biten upp till toppen på slalombacken var "kliv, kliv överlev" sista milen såg jag bara framför mig att få komma i mål. Den känslan att få komma i mål... det är väl den som gör att jag fortsätter att stå där på startlinjen med ångestladdad förtjusning, det blir jobbigt, benen blir trötta, kramp eller inte... Men Känslan att gå i mål... och träffa alla andra trötta, goa fjällöpare det är belöningen. Jag kommer säkert tillbaka :-)