På plats i Ramundberget denna helg. Solen skiner, klar höstluft och det känns som det blir en fantastisk hösthelg och bra löparväder. Denna gång inte för att tävla själv, utan för att ge andra möjligheten att få en löpupplevese med nummerlappen. Vi har lockat löpare från Lund i söder till Umeå i norr, med bra spridning från olika delar av landet.
Att vara tävlingsarrangör betyder att vara lite allt i allo, idag förberedelser med snitsla banor, fixa startlistor, packa påsar, ordna prisbordet... Imorgon blir jag i sekreteriat, speaker, prisutdelare m.m. Hoppas vi ses i Ramis i helgen! 

Jag är oerhört nöjd, stolt och glad att jag tog mig, 90 km, mellan Sälen och Mora i lördags, att även få hamna på en överraskande pallplats är häftigt. Men vi börjar från början:

Klockan 02.15 ringde väckarklockorna hemma hos familjen Buud(där jag fick äran att bo över helgen). Jag lyckades få i mig en liten gröttallrik, ett försök till att lura kroppen att nu är det morgon, snart dags att springa.

En mäktig känsla att stå vid startlinjen, känna alla förväntningar i luften, hela startfältet som klappar händerna och speakern som räknar ner till mäktig musik. Starten gick bra och jag tyckte att jag rätt snabbt hittade mitt tempo, även om det gick lite snabbare än tänkt så kände jag att jag hade ett bekvämt tempo som inte kändes slita för mycket. Allt flöt på bra och när jag vid halva passeringen låg på en tredjeplats var jag själv överraskad, kände mig stark och tankarna om att stå på pallen på första Ultravasan, vad mycket det skulle betyda för mig, började snurra i hjärnan. Kände mig fortfarande rätt pigg då jag passerade Evertsberg, drygt halva loppet avverkat och nu var jag på väg hemåt.. Då låg jag en bit under 5 km tempo och det flöt på bra. 5-6 km innan Oxberg kände jag att en tånagel lossnat och låg och skavde i skon, kändes inte helt bra och osäkert att springa med detta i ytterligare tre mil, jag bestämde mig för att ta av mig skorna och dra bort nageln vid nästa station, i Oxberg stod Micke med andra skor, det blev då också ett skobyte(som jag ångrar i efterhand). jag blev kanske lite stressad av att ha tappat 2-3 min och omedvetet höjdes tempot. Efter 70 km, var det en kamp mot kroppen som sa att nu räcker det, mot viljan som ville mer..det var en berg-och dalbana mellan trötthet och att ibland känna sig en aning piggare. Ca 8 km kvar, Micke står och langar och jag ser plötsligt ryggen på Mimmi som ligger tvåa, från att vara nöjd över en pallplats, ser jag alla möjligheter att ta mig upp till en andraplats och bli bästa svenska. Jag tar mig inte riktigt tid att dricka och fylla på mer energi, det är ju "bara" åtta kvar... Jag är ganska snabbt ikapp Mimmi och förbi, fått vittring på andraplasen, så plötsligt säger benen totalt stopp i en liten backe, 4 km kvar och jag känner att all energi är borta, Mimmi är ikapp igen och har fått en nytändning då hon ser att jag måste börja gå, jag försöker springa men benen vill inte. Sedan blir det en kamp mot benen och hjärnan, jag måste varva med mycket gå, marken börjar röra sig och jag har svårt att hålla koncentrationen, jag måste ta mig i mål!  Sista 3 km är de längsta i mitt löparliv, målrakan blir bara en önskan att nå mållinjen, trött men oerhört nöjd tog jag mig under den klassiska målportalen. Lite "borta" vid målgång, men återhämtade mig ganska snabbt med lite energi och dryck.

Det börjar pirra rejält i magen nu, vet inte riktigt vad jag gett mig in på. Visst är jag väldigt sugen, annars hade jag aldrig tackat ja till en startplats, men när jag nu börjar tänka tillbaka, och förstå hur lite jag egentligen tränat inför dessa 9 mil, så känns det rätt nervöst. Det jag framförallt saknar är de riktigt långa passen samt långa tröskelintervaller, intervaller är för övrigt något jag i stort sett inte kört alls det senaste året. Det jag inser är att det i alla fall är för sent att rätta till nu. Det bästa jag kan göra är att ta det så lugnt som möjligt, ladda och hoppas att någon slags form kan infinna sig på lördag, jag behöver så pigga ben jag kan få. Hade endast en hel vilodag efter fjällmaran, denna vecka blir så lite träning som möjligt. Så därför vilar jag helt idag, springer lätt imorgon(onsdag) och sedan helvila igen på torsdag. Denna vecka har inte varit någon träning alls att prata om, ca 11 km och massage igår, så nu hoppas jag på underverk och gammal rutin :-) och att jag kan njuta av att få möjligheten att springa ett historiskt första ultravasa!

När sommaren började hade jag inte så stora tankar om att ta på mig någon nummerlapp under säsongen, men man vet ju aldrig...
Visst blev jag sugen när jag såg första nyheten om "Ultravasan", att det vore häftigt att få uppleva, men med min träningsbakgrund kändes det inte relevant att jag skulle anmäla mig, då jag brukar ha lite högre mål än att "bara" ta sig i mål på ett lopp.
Efter min seger i Swiss-alpine 2009(det är fem år sedan nu), har jag ändå haft en längtan att testa på någon fler längre distans, men varken tiden, motivationen eller viljan har varit tillräckligt stor för att satsa på något sådant. Då jag i år som vanligt önskade Jonas lycka till på Swiss-alpine kände jag suget att själv få uppleva en stor utmaning igen och att kanske ändå testa detta historiska första vasaloppet ultra, då Jonas gav mig möjligheten, kunde jag inte tacka nej :-). Att bestämma sig för något sådant här bara 4-5 veckor innan loppet är förstås inte optimalt, jag kan inte säga att jag är rätt förberedd, men väldigt förväntansfull. Att även ha ett fjällmaraton i benen två veckor innan vet jag inte heller om det är klokt, men jag fick i alla fall ett bra långpass inför ultravasan, något som annars saknats inför den här stora utmaningen, och dena gång får målet vara att ta sig i mål på detta historiska lopp.

Men visst kan man fråga sig om det är något annat än 40-års kris då man plötsligt springer fjällmaraton(bestämmer sig precis innan loppet) och sedan ställer upp på 90 km ultravasan .-). Kan bara hoppas att det blir en någorlunda trevlig resa mellan Sälen och Mora.
  

Då blev det start i 2014 års Axa fjällmaraton. Ett speciellt lopp, med speciell atmosfär, glädje, fjäll, fina fjällstigar varvat med lera, myr, och svårlöpt utför, men det man kommer ihåg efteråt är de vackra vyerna, tröttheten och glädjen att springa 43km över fjället! Det var med en speciell känsla jag startade årets upplaga, efter att jag bestämt mig för att delta i första upplagan av Ultra Vasan, två veckor efter fjällmaran, så var jag väldigt osäker om jag borde starta eller inte. Jag behöver helt klart ett bra långpass, men sträckningen och löpningen är å andra sidan helt annorlunda på fjällmaran än vad jag förväntar mig av ultra vasan, teknisk löpning, lera och tre ordentliga stigningar med totalt 1800 höjdmeter är inte riktigt att jämföra med Vasaloppets bana, men att jag skulle få ett bra kvalitativt långpass var ju inget snack. På plats i Vålådalen kunde jag bara inte avstå, för mycket härligt folk och trevlig stämmning gjorde att jag hämtade nummerlappen på fredagskväll. Osäker in i det sista bestämde jag mig för att se det som ett bra träningspass och försöka att inte slita för mycket och riskera ultravasan. Första kilometrarna går alltid lite för fort i täten, så jag hängde inte på, kände i alla fall att det kunde bli en tuff dag och jag skulle inte få mycket gratis, efter ca 14-15 km bestämde jag mig för att bryta loppet vid första vätske/matkontrollen(efter ca 16 km, i Ottsjö), senaste dagarnas åskregn hade gjort stigen väldigt blöt, lerig och teknisk, fick springa i en bäck motströms... och kände mig både trött och att jag fick slita mig fram på stigen. Väl framme i Ottsjö fick jag veta att jag låg topp fem bland damerna, tänkte också att skulle jag bryta nu borde jag springa ut på ett eget pass, för att få till ett långpass, och det kändes inte lockande. Jag beslutade därför att fortsätta mitt långpass med nummerlapp på. Från Ottsjö upp mot Hållfjället bjuds det på riktigt trevlig löpning, så jag fick nytt mod. Framme i Nordbotten, börjar den riktigt roliga delen, upp mot Ottfjällets topp, här är det svårt att inte slita men med ultravasan ständigt i tankarna, gick jag mycket mer än vad jag gjorde året innan, var såklart duktigt trött ändå uppe på toppen :-), jag tog det även lugnare i utförslöpningen för inte riskera något dumt fall och skada. Kom till slut i mål på 4,39, en fjärdeplats 20 minuter sämre än året innan. Ett bra långpass, även om det var svårt att inte slita på den här typen av bana. Nu hoppas jag, efter ett par riktigt lugna dagar, kunna se tillbaka på ett bra långpass och känna mig lite bättre förbered inför ultravasan, nu knappa två veckor kvar... 

Packar väskan för att åka mot Vålådalen där Axa fjällmaraton är i full gång. Igår sprang de uppför Ottfjället och idag är det dags för ett nytt lopp Inov8 sprinten, troligtvis finns jag som publik ikväll. Mina planer för helgen är bärplockning, fjällnjutning och ev(läs troligtvis) Axa fjällmaraton på lördag. 

Det är nu dags att avslöja min lilla, stora utmaning. Jag är anmäld och tänker ta mig igenom Ultra vasan den 23.e augusti!! Det är verkligen med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot denna utmaning. Jag bestämde mig för att delta för ca två veckor sedan, så förberedelserna är inte de bästa. Det som saknas är förstås de riktiga långpassen, och det är väl av den anledningen jag i sådana fall ska springa fjällmaran på lördag, för att få ett riktigt bra långt pass :-). Min utmaning är då att inte springa för att göra bra resultat(och riskera att bli för sliten), utan springa för att se det som träning inför ultravasan. Just nu är målet ultravasan om drygt två veckor som jag vill ta mig i mål på, så på lördag får dagsform, känslan och väder avgöra om jag står på startlinjen i Edsåsdalen och tar mig i mål i Vålådalen senare under dagen.  

Det finns en anledning att uppdateringarna inte är så frekventa för tillfället, det går ju bara inte att sitta inne och jobba... De timmar jag gör på Intersport är nog, vilken sommar, vilken värme och vad otroligt mycket det finns att göra i naturen...

Att träna ute i det fria är ju självklart, däremot försöker jag att göra det under morgon/förmiddag för att slippa värsta värmen.

Bada!! Ett måste denna sommar, helst flera gånger om dagen.

Bara ta det lugnt, i denna värme tar energin slut ibland, bara vara ute i den fantastiska sommaren och läsa, ta det lugnt i skuggan, långa middagar på uteplatsen, har blivit ett måste.

Det har även blivit en del bärplokning, både i den egna trädgården, men även ute i skogen. Jag kan även erkänna att löprundorna numera innehåller ett eller några stopp för energipåfyllning av skogens energi, att stana upp under löpturen och äta lite blåbär, smultron eller hallon, det är fantastisk lyx!

Nu finns det en hel del naturlig energi att hämta ute i skogarna, passa på att ta en tur och se vad naturen har att erbjuda, idag blev det några liter hallon, härligt att hitta i frysen när hösten/vintern kommer. I kylskåpet finns redan rabarbermarmelad, jordgubbs- och svartvinbärssylt. Förhoppningsvis fylls det även på med hjortron, blåbär och lingon framöver.

Vardagslyx just nu, är att gå ut i trädgården och hämta bär(=trädgårdshallon, röda- och svarta vinbär och smultron) till frukostfilen, lyx!! eller göra en smoothie av vad som finns i närheten, igår blev det med svarta vinbär, hallon, naturell yoghurt, lite mjölk, vaniljsocker och honung, bara att blanda och mixa och njut! mums...