Fjällmaraton

Då blev det start i 2014 års Axa fjällmaraton. Ett speciellt lopp, med speciell atmosfär, glädje, fjäll, fina fjällstigar varvat med lera, myr, och svårlöpt utför, men det man kommer ihåg efteråt är de vackra vyerna, tröttheten och glädjen att springa 43km över fjället! Det var med en speciell känsla jag startade årets upplaga, efter att jag bestämt mig för att delta i första upplagan av Ultra Vasan, två veckor efter fjällmaran, så var jag väldigt osäker om jag borde starta eller inte. Jag behöver helt klart ett bra långpass, men sträckningen och löpningen är å andra sidan helt annorlunda på fjällmaran än vad jag förväntar mig av ultra vasan, teknisk löpning, lera och tre ordentliga stigningar med totalt 1800 höjdmeter är inte riktigt att jämföra med Vasaloppets bana, men att jag skulle få ett bra kvalitativt långpass var ju inget snack. På plats i Vålådalen kunde jag bara inte avstå, för mycket härligt folk och trevlig stämmning gjorde att jag hämtade nummerlappen på fredagskväll. Osäker in i det sista bestämde jag mig för att se det som ett bra träningspass och försöka att inte slita för mycket och riskera ultravasan. Första kilometrarna går alltid lite för fort i täten, så jag hängde inte på, kände i alla fall att det kunde bli en tuff dag och jag skulle inte få mycket gratis, efter ca 14-15 km bestämde jag mig för att bryta loppet vid första vätske/matkontrollen(efter ca 16 km, i Ottsjö), senaste dagarnas åskregn hade gjort stigen väldigt blöt, lerig och teknisk, fick springa i en bäck motströms... och kände mig både trött och att jag fick slita mig fram på stigen. Väl framme i Ottsjö fick jag veta att jag låg topp fem bland damerna, tänkte också att skulle jag bryta nu borde jag springa ut på ett eget pass, för att få till ett långpass, och det kändes inte lockande. Jag beslutade därför att fortsätta mitt långpass med nummerlapp på. Från Ottsjö upp mot Hållfjället bjuds det på riktigt trevlig löpning, så jag fick nytt mod. Framme i Nordbotten, börjar den riktigt roliga delen, upp mot Ottfjällets topp, här är det svårt att inte slita men med ultravasan ständigt i tankarna, gick jag mycket mer än vad jag gjorde året innan, var såklart duktigt trött ändå uppe på toppen :-), jag tog det även lugnare i utförslöpningen för inte riskera något dumt fall och skada. Kom till slut i mål på 4,39, en fjärdeplats 20 minuter sämre än året innan. Ett bra långpass, även om det var svårt att inte slita på den här typen av bana. Nu hoppas jag, efter ett par riktigt lugna dagar, kunna se tillbaka på ett bra långpass och känna mig lite bättre förbered inför ultravasan, nu knappa två veckor kvar...